morsorpaplan

Jag har jourvecka vilket innebär att min man jobbar eftermiddag och jag tar hand om resten. Igår innebar det tex att jag lagade mat, for på Scandic med Åsa, hämtade barn i stan, tvättade kläder, och som grädde på moset satte igång ett saftkok. Ulf hade nämligen varit produktiv innan han for på jobbet och plockade in en hink svartvinbär. Duktigt, men nån ska ju ta hand om det. Det vet ju alla att en saftmaja sköter sig själv. Det var helt lugnt och jag tyckte jag kunde slänga mig i soffan och softa framför TV:n en stund. Efter en stund i soffan fick jag en känsla av att något var fel. Jag tror egentligen inte på sierskor men det kan varit en svag Saida-feeling som kröp i kroppen. Jag kände att jag var tvungen att gå ut i köket. Vilken syn mötte mig där? Jo, ett stort monster i aluminium med knallröd snabel som rörde sig fram och tillbaka typ elvisprörelser och som formligen spydde ut blodfärgad skållhet lava i täta konvulsioner. Det plaskade och slaskade på golvet och små röda prickar skvättade runtomkring.
Jag slängde mig fram och tog en handfast tag om den argsinta spyende snabeln och dödade draken genom att spänna fast slangklämman.
Pust, ägnade en stund åt att torka golvet faktiskt utan att bli arg eller på annat sätt ge utlopp för frustration. Jag kände bara en slags likgiltighet över att detta är min lott i livet. Det har varit grön ärtsoppapure, marinadöversvämning och mycket annat skvätt som farit runt i köket, över kläderna och i ansiktet. Jag får vara tacksam för att jag klarade kroppen denna gång. Nu står saftmajan i diskhon och väntar på att diskas men jag tänker vänta ut till någon annan tar hand om den. Nåt jä...la straff ska den ha.