När tiden stannar

Vissa saker ska man kanske inte skriva om i en blogg eller på facebook. Jag vet inte men allt känns ju rätt tillrätta lagt och klämkäckt. Tar ändå chansen att våga skriva det svåra om att mista en vän.
Jag skulle gärna känt henne bättre än vad jag hann göra. Jag skulle ha velat kollat in Klungan och Mammas nya kille mera så jag kunnat hänga med i den jargongen. Hade velat hinna lära mig bättre det här med stretching som hon var så sabla bra på. Kanske också få några tips på hur man inte dör av uttråkning av löpning eller hur man kan sluta vara rädd för hästar.
Vi hann ju ändå tillsammans jaga runt efter en styrelse till föreningen,  bilda Stöcke motionskommitté och skratta i ljusrummet på spa. Vi hann svettas tillsammans både på spa, träningsvärkstan, bygdegården, på golvet på dagis, i hennes farstu och i det osannolika stället Stöcke missionshus. Och kanske är det just för allt vi hann göra som man är så ledsen för det som vi inte hann göra. Vila i frid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0