morsorpaplan

Imorgon börjar sista veckan på gåtävlingen och mina resultat på stegräknaren har minskat för varje dag som går. Antingen beror det på att jag ägnar mindre och mindre tid till att gå, eller så håller stegräknare på att ge upp efter sitt besök i toalettstolen.
Stegräknarens sk livboj hade nämligen gått sönder efter lång och trogen tjänst så jag har bara satt fast den i byxlinningen. Det som hände var att jag hade mina SIF-byxor på mig med resår i midjan samt lilla stegräknaren i linningen som vanligt. Blåsan var överfull och jag hade väldigt bråttom på toan, skulle dra ner brallan som på senare tid blivit lite trång runt midjan så jag fick ta till lite övervåld för att få av mig dom. Det slutade med att stegräknaren slets lös gjorde en saltomortal i luften och sedan sa det plopp och en mindre tsunami uppstod nere i toan. Min reptilhjärna reagerade blixtsnabbt och stegräknaren räddades från plurret.
Jag förösker verkligen träna och ser fram emot höstens tjejmil, särskilt nu när vi övertalat Kerstin att vara med. Hon lovade det i fredags när vi var på Harrys och lyssnade på "Tre norrlänningar och en Skåning". De spelade mycket ZZ-top vilket jag gillade. Vi sluatde kvällen på Max och då fick man en liten flaschback till gamla goda tiden när man kunde äta hur många skrovmål som helst utan att linningen på brallorna blev för trång och stegräknare inte ens var uppfunnen.
PÅ Reuniteds träning idag så sprang jag iallafall långa spåret och fick en flaschback till min fotbollskarriär. När tränare Mats-Åke tvingade oss att springa långa varvet på Bua som uppvärmning och när vi kom till mördarbacken var det intervallträning upp och ned en massa gånger. Har nog aldrig varit så vältränad som då.
Långa varvet är farligt och man måste vara noga med var man sätter fötterna så att man inte ramlar och bryter något revben. Jag och min stegräknare klarade varvet idag och på bilden syns hur trött jag blev men det kändes faktiskt ganska bra och jag tror att jag kommer att vinna tjejmilen med eller utan stegräknare.