Blodtörstigt på Bua
Nu är det jag som är syndarn igen. Glömde helt bort att blogga igår. Eller om jag ska vara riktigt ärlig så glömde jag nog att det var lördag. Fredag och lördag liksom flöt ihop för mig till en ända lång dag. Har som Inger alldeles riktigt skrev jobbat på ungdomscupen. 13 timmar har vår familj tjänstgjort där denna helg. Sedan har jag tillbringat 12 timmar till där bara för att se olika matcher, så just nu är jag rätt fotbollsmättad. Har dock inte så himla mycket att berätta därifrån. Jag var springare och rusade runt och hämtade resultat från olika matcher. Kan sammanfatta det hela med att jag sett hela känsloregistret hos såväl deltagarna som åskådarna. Från ilska över det man anser vara orättvisa domslut, via tårar fällda över missade straffar, till obeskrivlig lycka när slutsignalen kom och man inser att man vunnit. Fotboll är ingen lek det är dödligt allvarligt, åtminstone på cup.
Härligast att se var de minsta tjejerna. Alla lag hade olika ramsor som de tackade motståndarna med efter matchen. Kommer speciellt ihåg ett GUIF-lag som sjöng efter matchen; Vi är vita vi är svarta, vi är lika bra som Martha. Glädjen över segern lyste ur ögonen på småtjejerna och just då i den sekunden de sjöng ramsan är jag säker på att de allihopa kände att de minsann var lika bra som Martha. Fick mig liksom att tro att Umeå alltid kommer att ligga i topp inom damfotbollen. Dessutom var tjejerna verkligen inte bara till matchstället en blandning av vitt och svart. Fick mig liksom att tro på mänskligheten också. Djupt va!
Ikväll har vi tränat på Bua igen! Garanterat konditionskrävande för ingen kunde stå still en enda minut. Det kryllade nämligen av mygg. Simon önskade extra träningar. Vi får väl se vad vi kan hitta på.
